Arkivbildare: SEVALLA KOMMUNARKIV

Grunduppgifter

SEVALLA KOMMUNARKIV
511
1863 - 1951
Sevalla
  • 198000027 Sevalla kommun 1863-1951
H I S T O R I K Västerås stadsarkiv 511 SEVALLA KOMMUNARKIV Sevalla har en av vackra protokoll välbelagd kommunla historia. Under hela sin 90-åriga existens var kommunen en utpräglad bondedemokrati. Kommunalstämmans förste ordförande var hemmansägaren Eric Ephraim Ericsson i Väsby, förste ordförande i kommunalnämnden kyrkvärden Johan Eric Johansson i samma by. Den förstnämnde ersattes, sjuklig, av kyrkoherden Per Canell med 1865 års ingång, men den 17 december 1866 övertog J.E. Johansson även stämmopresidiet, visserligen först efter stor tvekan och sedan socknens penningstarkaste karl byggmästaren A.G. Gefvert avsagt sig. Sextiotalet är ett livligt decennium i kommunens historia. Den första stora striden stod 1866. Den rörde beskattningen. Frågan var om de kommunala utskylderna skulle uttagas efter hemmanstal eller efter fyrktal. "Penningaristokratin" och tjänstemännen önskade givetvis det förstnämnda, bönderna det sistnämnda. En kompromiss, signerad av J.E. Johansson, innebärande fattigvård efter fyrk, i övrigt väsentligen hemmanstal, blev lösningen, dock livligt omstrid. Två år senare återkom problemet, och då kämpade Gefvert förgäves mot fyrktalsskatten. I årtiondets andra stora stridsämne, fattigvårdsfrågan, hävdade han och tjänstemannafalangen, Canell och fanjunkaren A.J. Wijberg i Bro, en mer progressiv ståndpunkt. Hemmansägarna höll på det ålderdomliga patriarkaliska husbondeansvaret, även för torpare och statfolk. Någon roteindelning enligt KF 13/7 1853 behövdes under sådana förhållanden ej, ansåg man. Canell, Gefvert och Wijberg fann detta resonemang ohållbart; torpare och statare ägde eget "försvar". Hemmansägarna behärskade stämman, men Canell et consortes vann besvärsvägen. Tiden kring 1870 fick avgörande betydelse för ortens utveckling. Det var järnvägsfrågornas era. Åren 1869-1871 var Sevalla på papperet Västmanlands stora järnvägsknut, mötesplatsen för trafikintressena Stockholm-Bergslagen och Stockholm-Västerås-Köping. I Västerås såg man i andanom ett Sevalla större än länshuvudstaden. I Sevalla återigen var entusiasmen stor och allmän. I närvaro av den märklige järnvägsivraren och vältalaren landssekreterare Curry Treffenberg tecknade sig stämman den 10 augusti 1869 för 50 aktier i ett ev. järnvägsföretag Sevalla-Västerås-Köping. Centrala järnvägspolitiska överväganden kom den gången hindrande emellan. Men sedan riksdagen 1870 t.v. fällt frågan om en stambana åt norr över Uppsala-Sala, återkom Treffenberg, nu med en fullt färdig järnvägsutredning, gjord av majoren Claes Adelsköld och innefattande linjerna Thureberg-Sevalla-Engelsberg och Sevalla-Västerås-Köping. Kommunalstämman tecknade nu, den 19 januari 1871, 25 aktier; enigheten var fullständig. De gyllene utsikterna förflyktigades emellertid snabbt. Riksdagen tog Norra stambanan i den västliga sträckningen över Sala, och SWB-intressenterna tvangs till en för Sevalla ödesdiger retuschering av sina planer. Grenpunkten försköts söderut till Tillberga, och då fråga om inbetalning av det tecknade aktiekapitalet den 30 december 1871 förekom på Sevallastämman, måste ordföranden "tillfölje af uppkommen oordning" klubba av förhandlingarna. Den 5 januari 1872 beslöt stämman att "för närvarande" ej göra någon inbetalning. A.G. Gefvert gjorde till protokollet ett uttalande präglat av stor bitterhet. Han avsade sig "all teckning såväl enskild som sin andel i Sevalla Kommuns". En storhetsdröm hade krossats. Med 1874 års utgång frånträdde J.E. Johansson sina båda centrala presidieposter. Han följdes av kyrkvärden A. Johansson i Bro. Som stämmans ordförande återkom han emellertid med år 1879. Ordförande i nämnden blev då hemmansägaren Lars Frödin i Attersta. Senare 70-talets dominerande spörsmål var väghållningen. J.E. Johansson behärskade, trots sin tillfälliga avsägelse, stämman. Så även under 80-talet. Motsättningar saknades dock ej. De manifesterades väsentligen i valärenden. År 1880 uppstod en kort men häftig maktkamp mellan ordföranden och nämndeman J.E. Pettersson i Bro. Och kring årtiondets mitt ställde sig kyrkoherden och friherren Carl Rudbeck i stridslinjen till värn för de prästerliga privilegierna. Efter val av taxeringskommitté i juni 1884 besvärade sig Rudbeck, påstående att stämman "trotsigt uteslutit Löntagarne". Han fick rätt, men stridigheterna fortsatte, sedan den stridbare herden följande år funnit sig förnärmad i sina privilegier genom debitering för ladugårdsbyggnad vid prästgården. Även nu fick han rätt. Men hans seger var en Pyrrhusseger. På byggnadskommitténs förslag minskades ladugårdens längd till hälften: önskade kyrkoherden större, finge han bygga till på egen bekostnad. Xxxxxx; dock högxxxx av detta beslut på högre ort. Nämndens ordförande var 1883-1886 nämndeman D. Johansson i Bispebo, 1886-1890 hemmansägare L.A. Thorell i Mälby. Som på många andra håll medförde 90-talet en våg av tjänstemanna- och företagarinflytande i Sevalla kommunala liv. J.E. Johansson lämnade stämmopresidiet med utgången av 1890, avtackad för det mångåriga värv, "han med sällspord skicklighet och humanitet fullgjort". Organisten Oskar Johansson blev ordförande i stämma och nämnd. Med år 1894 efterträddes han av byggmästaren August Bergstrand i Kinsta, som dock efter blott ett år följdes av nämndeman J.E. Pettersson i Bro. Den politiska temperaturen i stämman stegrades nu åter. I mars 1895 tillförsäkras barnmorskan Anna Adelsman Dahl, som liksom Oskar Johansson bebor skolhuset, en till skoltomten hörande "jordrimpa" mellan hennes fönster och boställsskogen väster därom. Organisten besvärar sig hos KB. Stämmans förklaring koncipieras av den förfarna J.E. Johansson i Väsby. Det rör sig, framhåller han, blott om ett område 32 fot i fyrkant utan gagn för folkskolan. Stämman hade velat låta barnmorskan "göra litet snyggt och trefligt framför fönsterna med någon blomrabatt eller dylikt så att man utan fasa kunde skåda ut genom fönstret". Får den klagande rätt, kan befaras, att han härnäst skall yrka, "att församlingen skall åläggas att föra bort de två rum som är afsedda till bostad för Barnmorska på den grund att de äro byggda på skoltomten". Riktigt är, att jorden exproprierats från prästgården. Kommunen får efter Rudbecks ämbetstillträde betala ca 20 kr. i årlig avgäld därför. Meningen har varit, att skolbarnen här skall erhålla övning i trädgårdsskötsel "och icke som nu är förhållandet skolplanen användes af Skolläraren (klaganden) sjelf till potatisland för eget behof". Det medges, att kommunalstämman överskridit sina befogenheter, "men kommer saken för i Kyrkostämma så blifver resultatet detsamma då samma personer äro röstberättigade". Spänningen mellan hemmansägare och tjänstemän framstår ohöljd. Den skymmes emellertid snart av interna spänningar inom hemmansägarnas egen krets. Upptakten till striderna i stämman kring sekelskiftet gavs av tingshusfrågan 1895-1896. Tuhundra-Siende-Yttertjurbo tingshusbyggnadsskyldiga beslöt 1895 uppförande av en ny byggnad för domstol och domhavande i Västerås. Förre nämndemannen J.P. Selin i Korgesta och lantbrukaren Alfred Thorell i Mälby yrkade beslutets överklagande hos KB och fick stämman med sig mot ordföranden J.E. Pettersson och nämndeman A.J. Johansson i Bro. KB avslog besvären. Besvärstalans fullföljd i högre instans genomtrumfades den 19 juli 1896 utan kallelses utfärdande i laga tid. A.J. Johansson m fl överklagade beslutet. KB upphävde detta. Stämman överklagade i sin tur detta beslut. A.J. Johansson och J.E. Pettersson reserverade sig. J.P. Selin rönte i denna fråga ingen framgång. Den syntes emellertid ha lämnat efter sig hos honom stor bitterhet. Den 23 oktober 1898 vid behandlingen av 1899 års stat, vilken bl a upptog ett reparterat belopp för tingshushyra, uppstod en svår dispyt mellan honom och stämmans ordförande. Selin överklagade stämmans beslut rörande staten. Ordföranden menade, att Selins reservation avsett den nämnda tingshusposten. Selin hävdade, att så ej varit förhållandet: besvären hade avsett sättet för förhandlingarnas ledning. Debatt om statförslagets delposter hade ej tillåtits. Stämmans förklaring uppsattes av A.J. Johansson i Bro. Ordföranden J.E. Pettersson förklarade sig personligen. Selin hade, framhöll de båda förtroendemännen, avbrutit föredragningen med ordet "Hållt". "Men att J.P. Selin, som anser sig för en sådan lagkarl, kan anse detta för att begära ordet förvånar mig mycket", skriver ordföranden. Han hade fortsatt sin presentation av staten, förklarat ordet fritt och ställt proposition. Selin hade begärt votering men sedan börjat diskutera. "Och på de stämmor jag haft äran att vara närvarande har aldrig någon diskussion fått förekomma sedan votering en gång är begärd", fortsätter ordföranden: "Dock kan jag icke uraktlåta att påpeka huru Selin kan gå till väga. Man anar bakom Selin märkliga intressen, bl a en styvnackad kyrkoherde och en missnöjd skollärare. Fejden fortsatte. På sammanträde den 30 december 1898 föreslog Selins vapendragare Alfred Thorell i Mälby ordförandeposternas fördelning på två innehavare. Han fick stämman med sig. Ny stämmoordförande blev Oskar Johansson. Nämndpresidiet intogs av C.J. Elander i Attersta. Revisorer blev Oskar Johansson och J.P. Selin. Atmosfären i stämman var laddad. Vid val av fjärdingsman i juli 1899 lät nämndeman Johansson i Bro undslippa sig anmärkningen, "att man borde veta, hvad man gör". Friherre Rudbeck replikerade, "det han, kyrkoherden, wore en person, som wisste både hvad han yttrade och gjorde". Årets taxeringskommitté, bestående av Oskar Johansson, J.P. Selin och byggmästare A.P. Andersson i Hagalund, passade på att kraftigt upptaxera J.E. Pettersson. Men det blev bakslag hos prövningsnämnden, och i nästa års kommitté satt A.J. Johansson och J.E. Pettersson i Bro. Det avgörande slaget stod i oktober 1900. J.E. Johansson i Väsby hade varit god man i förmynderskapsärenden än sedan 60-talet, J.P. Selin vid hans sida de senaste 4 åren. Det omaka paret hade av naturliga skäl vantrivts innerligt med varandra. J.A. Johansson i Bro och Elander i Attesta menade nu, att till strids undvikande blott en god man borde väljas, J.E. Johansson. Selin tog fram storsläggan, anklagade kollegan för sidovördnad, förskingring av handlingar från godemansarkivet och försummande av såväl myndlingars som förmyndares rätt. Två borde väljas, ansåg han, men han förbehöll sig "rätten, att i händelse kyrkovärden J.E. Johansson i Wäsby återvaldes till befattningen, till protokollet emot beslutet foga skriftlig gensaga". J.E. Johansson undlät i sin gammelmansvisdom att gå i svaromål men yttrade: "Jag är gammal, men det kan vara roligt att få se den der reservation". Han blev omvald. Nyvald blev Oskar Johansson. Selins reservation vittnar vältaligt mot koncipienten. Han hade förlorat sin kommunalpolitiska plattform. J.E. Johansson i Väsby dog 1904 men hade dessförinnan hedrats med en offentlig utmärkelse för de förtjänster han inlagt om kommunen. Det dröjer åtskilliga år, innan J.P. Selin åter griper in i den kommunala handlingen. År 1908 medverkar han hedervärt till ett anslag för populärvetenskapliga föreläsningar, men ett år senare är han åter invecklad i en cause celebre. Över ett kommunalstämmans beslut att i förtid släppa socknens barnmorska fri för annan tjänst besvärar han sig, trots att kompetent ersättare erhållits, ända upp i högsta instans. Stämman yrkar, att "Selins egendomliga besvärsskrift, som stämman finner innehålla icke med sanningen öfverensstämmande uppgifter, missuppfattningar, misstolkningar, ej till saken hörande fantasier, obegripligheter, förvirrade utgjutelser samt, lindrigt sagdt, fräcka beskyllningar mot Konungens Befallningshafvande och andra", måtte lämnas utan avseende. Den som för pennan är Selins gamle vapenbroder Oskar Johansson, sekunderad av A.J. Johansson i Bro. Oskar Johansson har nu utvecklat sig till en framstående kommunalman. I ett sammanhang framträder hans personliga engagemang klart - i samband med storstrejken 1909. Han stimulerar stämman att utse en talrik beredskapsstyrka mot den nya oron. Han klipper i pressen och kommenterar händelserna. År 1910 råkar han och A.J. Johansson i Bro åter i strid med J.P. Selin. På vägstämma hade beslutats om allmänt underhåll av vägen Kinsta-Labacken. Selin hade besvärat sig. Vid förklarings avgivande hade han emellertid av A.J. Johansson, dennes broder Axel Johansson i Kinsta och Oskar Johansson hindrats delta i överläggningen som påståtts angå blott de ej klagande. KB fastställde stämmans beslut. Selin anhängiggjorde saken på kommunalstämma. Han hade, framhöll han, av A.J. Johansson och dennes broder bombarderats "med brutala otidigheter" samt jämte en likasinnad utvisats. "Ärade häradsdomarn och skollärarn" et consortes hade sålunda gjort dem "till springpojkar för sig" och sig själva till deras herrar. Oskar Johansson vägrade proposition, då frågan låg utanför kommunalstämmans kompetens. Efter denna händelse inträder ett lugnare skede i Sevallas kommunala liv. Den kommunala ledningen stabiliseras om möjligt ytterligare, i det Oskar Johansson tar hand om kommunalnämnden efter Elander och lämnar stämman åt A.J. Johansson i Bro. Med år 1927 inträder lantbrukare Axel Selwin i Knista i den förstnämndes ställe. Men A.J. Johansson kvarsitter i stämmopresidiet till sin död 1942. Han följes av handlanden Edvin Söderberg, denne i sin tur 1946 av lantbrukaren J. Edvin Selin i Korgesta. Axel Selwin kvarstår i nämndens ledning intill slutet 1951, medaljerad av Patriotiska Sällskapet. Kommunsammanslagningen med 1952 års början föranledde i Sevalla ingen strid. På skilda områden fanns då sedan länge kommunalförbund som visade fram mot en storkommunbildning omfattande socknarna Sevalla, Hubbo, Tillberga och Tortuna. Tillberga storkommuns tillkomst hälsades med tillfredställelse i orten. Bygdeintresset samlades kring hembygdsfonden och i bygdegårdsföreningen, vars planer skulle komma att verkställas i den större kommunen. Västerås i juli 1967 Sven Olsson Stadsarkivarie

Placering

89

Länkar

Det finns inga länkar