Arkivbildare: KÄRRBO KOMMUNARKIV

Grunduppgifter

KÄRRBO KOMMUNARKIV
524
1863 - 1951
Kärrbo
  • 198000018 Kärrbo kommun 1863-1951
H I S T O R I K Västerås stadsarkiv 524 KÄRRBO KOMMUNARKIV Kärrbo var under de 89 åren av självständig kommunal förvaltning (1863-1951) en godsägardemokrati, dominerad av ägarna till de medelstora godsen Frösåker, Lindö och Springsta. Jorddrottarna hade här folket med sig på ett mindre vanligt sätt. Känslan för bygden förenade de politiskt oliktänkande, låt vara att den lokala debatten understundom stod het under decennierna närmast efter öretalssamhällets fall. Förste ordförande i kommunalstämman och kommunalnämnden var kaptenen Carl Rangel v. Post, herre till Frösåker och Kusta. Hans regim blev kort. Innan han trött av ålder, avgick, hann han emellertid leda stämman till en protestaktion mot ett försök av landsfiskalen i orten att eliminera grindarna vid socknens vägar. Denna "raska åtgärd", "detta grindutrotande" skulle vid rådande brukningssätt komma att medföra svåra ekonomiska konsekvenser, ett vidlyftigt extra gärdsgårdsbyggande. Från nyåret 1865 regerades kommunen av possessionaten August Pagels på Lindö. Även hans styre blev kort. Dess mest märkliga händelse var en konflikt med sockenprästen, pastor Kindell, som vägrade ta emot 1864 års lönespannmål vid prästgården, in natura. Efter första 4-årsperioden inträdde i kommunpresidiet godägaren Axel Luhr på Springsta. Det var en lugn epok i ortens parlamentariska liv. Vid andrakammarvalet 1869 angavs i stämman blott två röster. Det kommunala samrådet var en affär för de få. Belysande för förhållandena var stämmans reaktion inför landssekreteraren Curry Treffenbergs vädjan om aktieteckning för en järnväg Köping-Västerås-Sevalla till möte med en projekterad statsbana Stockholm-Bergslagen. Det var i september 1869. De närvarande trädde personligen in för socknen. De tecknade sig envar för sig för ett visst antal aktier. Det statliga intressets fall, det privata intressets expansion, manifest ett par år senare i SWB, ändrade intet härutinnan. Bland andra händelser i denna tid kan nämnas ett stämmans beslut i mars 1871 att hos klockaren och skolläraren Engbom inrätta ett kommissionskontor för städsel av tjänstefolk. Luhr satt länge kvar i nämnden. Stämmopresidiet övertogs emellertid med år 1872 av possessionaten W. Werner på Lindö. Under hans tid mottog kommunen sin första donation, Elis Holmins coh Louise v. Heijnes julgåvofond, instiftad med företräde för Frösåkers fattiga. Sjuttiotalets stora kommunala företag i Kärrbo var skolnybyggnaden. Den fick i mars 1876 motivera vägran att bidra till den då planerade folkhögskolan i Tärna. Eljes flödade guldet från Frösåker. Efter C.R. v. Posts frånfälle utökades den Gyllenstiernska fonden med en vacker slant; - Frösåker var intill 1800-talets början sätesgård för friherrliga ätten Gyllenstierna af Lundholm. Det Luhr-Wernerska condominiet bröts genom den senares frånfälle år 1884. Stämmans ordförande blev nu kyrkoherden W.A. Forsberg. Det rådde fortfarande stiltje i den kommunala debatten. När stämman i september 1885 skulle yttra sig om Trådaröns skiljande från Västerås och införlivning med häradet , blev det mässfall. Ingen av sockenborna hörsammade sin herdes kallelse. Med utgången av år 1889 lämnade Forsberg orten. Hans sista kommunala gärning blev förklaringen vid ett besvär, av Lindöinspektoren H.R. Johansson anfört mot ett stämmans beslut att spendera 25 kronor på genomgrävningen av Lundby backe på stora vägen till Västerås. Luhr tog nu även hand om stämman. Men hans kommunala år var räknade. Med år 1892 inträdde nye kyrkoherden E. Åhrén i stämmopresidiet, och i november 1893 blev H.R. Johansson nämnden ordförande. Med H.R. Johanssons uppträdande på den kommunala scenen förmärks en kraftigare hand i den lokala händelseutvecklingen. Då frågan om anläggning av en epidemisjukstuga på Östergårdens mark i Irsta kyrkby, gemensam för Badelunda, Irsta, Kärrbo och Kungsåra, år 1889 avgjordes, var Kärrbo den kanske mest pådrivande parten. Med år 1897 infördes en hundskatt för bildandet av en slöjdskola för gossar. Och sockenborna samlas i tätnande skaror till stämman. Vid 1902 års riksdagsmannaval var hela 22 av 28 röstberättigare närvarande. År 1905 var siffrorna 21 av 30, tre år senare 21 av 29. H.R. Johansson dog 1918 som godsägare i Västervåla. Men sitt hjärta, en vacker donation och en son, N.J. Johansson, lämnade han i Kärrbo. Presidiet i kommunalnämnden övertogs med år 1908 av sonen. Åhrén fortfor att leda stämman. Tidens dominerande fråga var fattigvården. Ett förslag om gemensam fattiggård för häradet avvisades i januari 1909 av stämman. Man var emellertid i denna ej emot interkommunal samverkan i detta spörsmål. I december låg på stämmans bord ett kommittéförslag till förvärv av 1 mtl Greflinge i Irsta att ombildas till ålderdomshem. Den sammanlagda kostnaden beräknades till 56.000 kr. Därav skulle på Kärrbo komma 3/10. Det var per fyrk mer än för övriga kommuner, men stämman sade utan tvekan ja. Man konstaterade, att "dagkostnaden för hjonens underhåll bör bli en af de billigaste som i vårt land erhålles". Kungsåra vägrade i vändningarna, men Kärrbo stod som en man kvar vid projektet. Man vill köpa Greflinge även tillsammans med blott Irsta. Frågan föll efter ett par dramatiska omröstningar i Irstastämman, där kvalificerad majoritet ej kunde uppnås. Det var eljes en första blomstringstid för kommunalförbundstänkandet. Kärrbo delade sedan gammalt barnmorska med Kungsåra, och denna samverkan bekräftades och fördjupades 1913. Eljes kan från sista fredsåren berättas, att stämman med indignation vände sig mot en begynnande biltrafik på Irstavägen, att den med väldig röstövervikt, 67-4 i votering, gav sitt stöd åt borgmästare John Karlssons ridande länspolis, och att den engagerade sig i ett försök att förbättra vägförbindelsen till Orrsta järnvägsstation. Åhréns sista klubbslag i december 1917 innebar fastställelse av kommunens medlemsskap i Elektriska Föreningen för Kärrbo och Irsta. Godsägaren och nämndemannen N.J. Johansson tog nu säte även i stämmopresidiet, och ett år senare grep han klubban i den nybildade fattigvårdsstyrelsen. Den kommunala ledningen låg därmed i hans hand. Han var en dugande kommunalman. Hans kraft behövdes. Ty svåra krisår nalkades. De kom med visserligen i stort sett oförändrade problemställningar men samtidigt med minskade resurser och med en kraftig vänsteropposition, en frukt av den allmänna rösträtten. I barnmorskefrågan accepterades 1920 mycket motvilligt en lösning som gav Ängsö del i kommunalförbundet. I ålderdomshemsfrågan gjordes påföljande år, i samband med roteindelningens upphörande, ett nytt utspel, även det dock förgäves. Man fick dra sig fram genom förhyrning av de stugor, där de gamla förut av roteintressenterna inhysts. Arbetslösheten möttes genom igångsättning av bl.a. vissa planeringsarbeten kring folkskolan. Man gjorde en energisk aktion för daglig postföring. Men under ytan jäste den politiska brygden. Det fanns i socknen en ej så obetydlig tegelindustri, lokaliserad till Frösåker och Lindö, sedan 1913 ägd av ett Stockholmsföretag. Det sociala missnöjet närdes av brist på arbete och bröd. Oppositionens ledare var John Elfdahl,från Dysterdal och tegelmästaren C. Ericsson från Lindö. De stöddes av vänsterorienterade småbönder. Och när de i december 1921 förlorade en votering om ett revisorsval till greve Knut Lewenhaupt på Täby och trädgårdsmästaren L. Bergqvist på Frösåker, var måttet rågat. Valet överklagades av den lidelsefulle debattören, hemmansägaren B.A. Lundvall i Hagbo. I valet hade deltagit ledamöter i av revisionen beroende kommunala organ. Stämmans ej klagande flertal förklarade sig. Motparten hade, yttrade man, visat prov på, "förutom en liflig fantasi, förmåga att helt nonchlant kunna frigöra sig från sanningen" och en "utomordentlig ovederhäftighet". KB resolverade till stämmans fördel, men KM:t gav B.A. Lundvall rätt. Medan rättens kvarnar malde, fortfor emellertid spelet på den lokala scenen. Kantor N.F. Nyström, som tagit ledningen i fattigvårdsstyrelsen, hade tagit upp samtal med representanter för Kungsåra och Ängsö om gemensamt ålderdomshem. Ängsö hade emellertid visat ett mycket måttligt intresse, och Kärrbostämman hade härefter, i ett anfall av dådkraft, startat en utredning om eget ålderdomshem. De radikala krafterna hade varit de pådrivande i denna utveckling. Deltagandet i stämmans arbete hade under år 1922 varit livligare än någonsin. På decemberstämman hade oppositionen slutligen hemfört en lysande seger. Den hade på ordförandestolen lyckats placera den odiöse B.A. Lundvall. Det nya året hade kommit med ett kyligt uppvaknande. Ålder- domshemsutredningen hade stannat vid en kostnad på 36.000 kronor. Fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden, ännu under konservativ ledning, hade avstyrkt, tillrådande kommunal samverkan. Stämman hade dock vid ärendets behandling i februari 1923 framhärdat. Fattigvårdsstyrelsen borde fortsätta utredningen - pröva ett förbilligande. Kom så för den nye ordföranden vad han trodde vara triumfens dag. Vid behandlingen av revisionsberättelsen för 1922 påvisade han en rad brister i bokföringen samt "det oerhört lättvindiga o. ansvarslösa sätt revisorerna fullgjort sitt uppdrag". Han begärde återremiss och ny granskning. Men han förlorade voteringen med 9-5. Emellertid hade han ej spelat ut sitt ess, KM:ts utslag över de årsgamla besvären. Detta skedde en vecka senare, den 2 april 1923. Stämman tvangs lyssna till det dyrbara aktstycket in extenso. En ny revision skulle väljas. Men valet blev ett nederlag. Elfdahl förlorade till godsägaren Erik Skjöldebrand på Springsta med 15-19. Med spänning avvaktades nu den nya revisionsberättelsen. Den föredrogs på stämma den 27 maj. Flera formella fel påvisades, men ansvarsfrihet yrkades och beviljades. Elfdahl reserverade sig. Även Lundvall reserverade sig. Han framhöll att vissa utbetalningar ur H.R. Johanssons donationsfond strede mot lag och kränkte den enskildes rätt. "Om dylika sätt att göra utbetalningar skulle gillas och vinna utbredning så medför detta oöverskådliga vådor för såväl kommunens ekonomi som för den skattskyldige", framhöll han. Den stridbare ordföranden hade emellertid svåra odds att kämpa mot. Under pågående överläggning yttrade den ene av revisionerna, greve Lewenhaupt, några ord av tacksamhet till nämndordföranden för att han på egen risk sålt en av fadern donerad fastighet, medan höga priser ännu rådde, för att han ej väntat tills testamentet hunnit lagfaras. Kärrbo församling stode i stor obligation till den angripne N.J. Johansson "för hans förutseende ochosparda nit likaväl som för hans personliga frikostighet, ock för den risk, som han iklätt sig till kommunens fördel, hvilket allt bidragit till donationens storlek". Lundvall argumenterade förgäves vidare. Stämman vägrade lyssna. "Wid därpå framställd proposition om beviljande av ansvarsfrihet, vilket flera oupphörligt hade yrkat på, beslöt stämman med revisorernas tillstyrkan att bevilja kommunalnämnden full ansvarsfrihet för nämnda år". Det torde ha varit med tungt hjärta Lundvall egenhändigt tog dessa rader till protokollet. Lundvall och hans radikala vänner hade förlorat det avgörande slaget. De tvangs tömma förödmjukelsens bägare i botten. En fråga hade vid ett tidigare sammanträde ställts rörande förvaringen av stämmans handlingar. Kommunalnämnden hade nu lagt på stämmans bord ett förslag, att röstlängderna och stämmans protokoll skulle förvaras i postlokalen med nyckel hos postföreståndaren organisten Nyström, god konservativ, värdehandlingarna i länssparbanken. Elfdahl återigen yrkade, att förstnämnda handlingar i stället skulle anförtros åt stämmans ordförande. Stämman följde nämnden. Elfdahl reserverade sig "med motiveringen att beslutet vore endast motiverat av fäst avseende till ordf. person". Även Lundvall reserverade sig. Nämndens beslut hade ej justerats, vore dessutom ofullständigt, vissa oformligheter i stämmans ståndpunktstagande att förtiga. "Som jag", bröt han ut, "vid stämman idag skarpt klandrats för att vilja gjöra egna meningar gällande, kan jag endast på detta sätt påpeka att beslutet då det är fråga om utgift ävan skall innefatta var medlen skola tagas". Elfdahl överklagade hos KB beslutet om ansvarsfrihet. Stämman tillbakavisade enhälligt besvären. Lundvall reserverade sig. N.J. Johanssson lämnade kommunalnämnden med årets utgång. Han gjorde det under offentliga ärebetygelser. Stämman ville, hette det i dess protokoll för den 3 februari 1924, till honom framföra ett varmt tack "för all den uppoffring samt med den omsorg som han under 20 års tid uträttat för kommunens välbefinnande". Lundvall led ett bittrare öde. Till hans efterträdare i stämmopresisiet valdes i december 1923 en av hans vedersakare, hemmansägare C.J. Törngren i Harkie. Vid samtliga val till nämnden ratades hans eget namn. Och med högsta möjliga röstetal invaldes N.J. Johanssons måg, ingenjören Herman Ral på Lindö. Denne blev nämndens nye preses. Lundvall lät än en gång höra av sig. I december 1924 föreslog han i stämman, att en minnestavla över donatorer skulle präglas. Men frågan bordlades. En kommitté tillsattes så småningom, och däri ingick även motionären. Men efter ett år avgick han på grund av flyttning från orten. Hans son K.G. Lundvall, som efterträdde honom i Hagbo, skulle dock komma göra kommunen stora tjänster. Hettan i stämman avtog med Lundvalls tillbakaträdande. Elfdahl blev den som höll målron vid makt. Han inledde en seg kamp i ålderdomshemsfrågan. Utgångspunkten var ett av kommunalnämnden i mars 1924 ställt alternativt förslag. Man borde antingen hos KB begära dispens från skyldigheten att bygga ålderdomshem eller också uppdra åt fattigvården att göra ett nytt försök att få till stånd samverkan med grannkommunerna. Det sistnämnda alternativet blev stämmans val. Alla ansträngningar av Elfdahl och N.F. Nyström var emellertid förgäves. Och 1926 blev man tvungen att tillgripa utvägen att i likhet med grannkommunerna sluta avtal om ett begränsat antal platser på Skultuna ålderdomshem. Bland händelser i 20-talets slut, värda att nämnas, må noteras en energisk protest mot ångbåtstrafiken mellan Kärrbo och öarna, avskärande dessa från fastlandet vintertid, liksom ock ett beslut att ingå i ett polisdistrikt Irsta-Kärrbo-Badelunda. Sistnämnda avgörande träffades ej utan motstånd och under omedelbar påverkan av landsfiskalen i orten. Man skrev AD 1927. Vid valen i december detta år placerades i nämndens ledning snickaren G.V. Hjorth från Frösåker. C.J. Törngren fortsatte i stämman. Man annoterar. År 1928 tillträder N.F. Nyström ordförandeskapet även i barnavårdsnämnden. År 1929 börjar Elfdahl ett flitigt motionerande om anslutning till Landskommunernas förbund, resultatlöst intill 30-talets mitt. Samma år slåss man om ett bokanslag stort 50 kr. till logen Ljusstrålen. Det blir 7-5 vid votering, men frågan faller på grund av kravet på kvalificerad majoritet i ekonomiska frågor. Elfdahl reserverar sig. Skatteutjämning söks av den hårt ansträngda kommunen. Tegelbruken läggs ner omkring år 1930 med ty återföljande avfolkning av bygden. År 1931 lyckas Elfdahl få till stånd en ny utredning om ålderdoms- hem. En kommitté tillsättes och ställer positivt förslag. Kommunalnämnden avstyrker. De ekonomiska aspekterna är ej klarlagda. Elfdahl yrkar för vinnande av andrum bordläggning. Men nämnden vinner. Frågan faller. Elfdahl reserverar sig. En ny kommitté tillsätts i december efter förslag av en av de tidigare kommitterade, kyrkoherden Åke Tiberg. Det samtidiga valet till kommunalnämnden går emellertid Elfdahl emot. Han visar sitt dåliga humör genom att reservera sig mot röstningen. Ordförande i nämnden blir nu Henry Ral, ny herre till Frösåker och broder till Herman Ral på Lindö. Nu följer några år av energisk kamp mot en svår; tidvis nästan förtvivlad arbetslöshet. De ledande männen är Henry Ral och den egentlige arbetsledaren John Säfström. Vägar byggs, skogsmark utdikas, ved hugges. Nöjesskatt införs i slutet av år 1933, faller dock snart igen efter yrkande av John Elfdahl. Denne vinner nu äntligen inträde i kommunalnämnden. År 1934 motionerar han om auktoriserad revision och om anställande av kommunalkamrer i samverkan med angränsande socknar. I sistnämnda fråga får han stöd av Tiberg, Ral och G. Gerdhem, ny förvaltare på Springsta. Motionen kvävs emellertid genom remiss till kommunalnämnden. Kungsåra-Kärrbo-Ängsö pastorat bildades. Åtföljande byggnadskostnader finansieras genom lån ur H. R. Johanssons fond. Valet i december 1935 går Elfdahl emot. Han reserverar sig. Gerdhem blir nämndens ordförande, Henry Ral stämmans. Elfdahl är på krigsstigen. Då den nye ordföranden i maj 1936 glömmer kungöra en stämma i Västmanlands Folkblad, reserverar han sig mot stämmans laglighet. Och han yrkar på åtgärder för att väcka ålderdomshemskommittén, ur vilken han själv några år tidigare i vredesmod avgått, ur en långvarig Törnrosasömn. Henry Ral måste, ehuru personligen oskyldig, erkänna, "att bra litet blivit gjort". Utredningen överföres till fattigvårdsstyrelsen. Gerdhem har nu, i december 1936, redan tröttnat på mödorna i nämnden och önskar avgå. Han förvägras detta. Han överklagar. Besvären tillbakavisas. Elfdahl reserverar sig förgäves. Med 1937 års utgång avgår dock Gerdhem, ersatt av veteranen Herman Ral. I april 1937 motionerar Åke Tiberg om införande av kommunalfullmäktige. Anledningen är ingalunda någon befolkningsökning. Tvärtom. Flykten från denna socken, som före första värdskriget rymt mellan 600 och 700 människor, har fortsatt. Man är nu nere i ej mycket mer än hälften. Men Tiberg yttrar: "Då ärenden komma att avgöras av samma personer, kan man förvänta dels en större ansvarskänsla för besluten, dels mera kontinuitet i behandlingen". Dessutom skulle skolärendenas övertagande av den borgerliga kommunen komma att möjliggöra en mer samlad överblick över de ekonomiska frågorna. Motionen begravdes genom remiss till kommunalnämnden men pekade framåt. Tiberg valdes i samma veva till barnavårdsnämndens ordförande. Det var emellertid följden av en misstolkning av ett uttalande av barnavårdskonsulenten Anna Pontuson som troddes förorda ett särskiljande av fattig- och barnavårdsärendena på olika händer. Det blev snabbt rättelse. Nyström fick omgående tillbaka sitt dubbelengagemang. Dock blott för kort tid. Varmt avtackad avgick han i april 1938, efterträdd av fru Ebba Ral på Lindö. År 1937 kom med incitamentet till en lösning av ålderdomshemsfrågan. Skultuna höjde grundavgiften. Representanter för fattigvårdsstyrelserna i Irsta, Kärrbo, Kungsåra och Ängsö sammantärdde den 21 juni i Kärrbo småskola. Följden blev en mellankommunal kommitté som rymde bl.a. John Elfdahl. Ett reglemente för ett fattigvårdsförbund uppgjordes. Det antogs av Kärrbostämman i februari 1938. Ett styvt år senare antogs ritningar till ett ålderdomshem i Irsta. Kärrbos 4/27 därav skulle finansieras genom ett lån, stort 20.000 kr., ur H. R. Johanssons donationsfond. Kontraktet med Skultuna kunde uppsägas. Ofärdsåret 1940 byggdes så den omstridda institutionen. Ebba Ral var en offervillig och dugande ordförande. Hon sekunderades energiskt av sin vice, John Elfdahl. Lägenheten Gröndal friköptes 1938 från Frösåker att tjäna som pensionärshem. Även nybyggnad planerades här för framtida behov. Elfdahl utverkade 1939 en kommitté för samordning av hjälpen till Finland. Det var en tid av kraftsamling i den skattetyngda kommunen. I folktandvården hade man engagerat sig. En utredning påbörjades som så småningom skulle resultera i en frivillig brandkår, och den 5 juli 1942 tillsatte stämman en kommitté för utredning av frågan om byggande av en gymnastik- och samlingslokal, en bygdegård. Kommunalfullmäktigeinstitutionen debuterade i Kärrbo nyåret 1943. Henry Ral var dess givne ordförande. Dess första stora uppgift blev att ta ställning till kommitterades förslag till bygdegård. Det rörde sig om en kostnad av 36.000 kr. Man hade konstaterat ett betydande intresse och stor offervillighet hos ortsbefolkningen. Ett villkor vore emellertid ett rejält statsbidrag. Fullmäktige var eniga i sitt bifall. Det var en stor dag för orten. En skugga föll över den nya kommunala församlingen. Ebba Ral tvangs i februari 1943 av sjukdom att släppa alla sina kommunala engagemang. Hon gick, följd av fullmäktiges "vördnadsfulla tack" "för det goda och berömvärda arbete Fru Ral nedlagt i kommun och särskilt då som fattigvårdsstyrelsens och barnavårdsnämndens ordförande". Men en annan fru Ral, Ingegerd på Frösåker, samlade inom den kvinnliga föreningsrörelsen stora pengar till bygdegården. Fyrtiotalets senare hälft domineras i Kärrbo av händelserna i kyrkbyn. Bygdegården blirdyrare än ursprungligen tänkts. Den kostar omkring 50.000, men statsbidrag erhålles, och en samlad bygd stöder. År 1947 står Kärrbo Hembygdsgård, bärare av sockennamnet i storkommuntänkandets tid, färdig. Och det byggs även för skolan. Harkie skola har nedlagts och sålts. Kyrkskolan moderniseras och ger rum åt lärarinnebostad. Det planeras kring de nya enheterna, bl.a. för parkering. Det sjunde skolåret kommer 1948, men högstadiet förläggs till Irsta. Skolskjutsningen blir en stor kommunal angelägenhet. Skolbespisningen skjuter man däremot av kostnadsskäl på framtiden. Med år 1948 avlöses Källberg i nämndpresidiet av Herman Rals son och efterträdare på Lindö Sture Ral. Det blir han och farbrodern Henry som signerar avslutningen av Kärrbo kommuns historia. Man har redan i december 1946 sagt ja till en storkommun, bestående av Irsta, Kärrbo, Kungsåra, Björksta och Ängsö. Man har uttalat sig för namnet Siende kommun, men man har ej så mycket att invända mot Kungsåra heller. I varje fall sneglar man ej västerut mot staden. Då regionplaneringen kring Västerås i februari 1950 aktualiseras, förklarar fullmäktige, att Kärrbo knappast kan vara platsen för bostadsbyggande och att det måste finnas lämpligare trakter även för fritidsanläggningar. Man önskar ej vara med i Västeråsregimen, ty kommunen fruktar "fastlåsas vid en plan, som ej i första hand tar sikte på dess egna intressen och vilken kan hindra kommunens framtida utveckling". Det sista stora beslutet av Kärrbofullmäktige avser förstärkning av kyrkbyns vattenförsörjning med en omfattande brunnsanläggning. Den 26 december 1951 slår Henry Ral utan vidare ceremonier för sista gången klubban i bordet, "varefter sammanträdet avslutades". Västerås i stadsarkivet den 24 september 1967 Sven Olsson stadsarkivarie

Placering

104

Länkar

Det finns inga länkar